eriks

 

Lång historia men ändå...

 

Allt börjar med att min sambo har under ett par års tid nu haft en stor hemlängtan.
Vi bodde i Jönköping men hon kommer i från Sandviken/Gävle.
I våras kom vi överräns om att om vi hittar jobb i Gävle eller Sandviken så kan vi flytta upp.
Så jag började med att söka jobb i Sandviken med omnejd för att vi skulle kunna flytta.
Då visade det sig att min sambos kusin jobbade på ett Lots företag i Gävle och dom sökte folk.

Jag får ett nr till en SARAS ALLSERVICE AB.

Och mannen jag pratar med bekräftar att dom söker mycket folk.
Han säger att dom har fått hyra in chaufförer för att kunna mäkta med allt.
Och ja kan få en provanställning så snart ja kommer upp.

Detta va någon gång i maj tror ja detta året.

Detta resulterade i att vi sökte lägenhet och till slut fick vi en 4:a i Sandviken.
Under hela sommaren har jag med jämna mellanrum ring och försäkrat mig om att jobbet fortfarande finns och på så sett fortsatt med flytt och försäljning av möbler som vi inte kunde ta med oss upp pågrund av platsbrist.

Jag får också frågan i från hyresbolaget som ja hyr lägenheten av att dom önskar att jag ska skicka in ett arbetsgivar intyg på att ja har en anställning när ja väl kommer upp så de inte ska bli några problem med räkningarna.
Och efter som ja nu är säker på att jag har ett jobb så säger ja att de är inga problem.

Jag ringer till och med två eller tre dagar innan ja tar mina hyrflytt bilar och extra kollar så att vi kan träffas så snart vi kommit i ordning i lägenheten.
Så vi bestämmer att vi ska ses på onsdagen 29 Augusti.
I hopp om att ja ska kunna komma i tjänst den 3 September.

När vi väl åker för att träffas ( på SARAS ALLSERVICE träffar vi en Conny ) så träffas vi lite snabbt och jag blir visad runt på stället och får se hur de fungerar där.
Sen blir vi stående i hallen.
Där säger han att de finns tyvär ingen plats för mig längre som chaufför.
Han har köpt upp ett par lastbilar och med dom kom de ex antal chaufförer så han hade svårt att till och med att hitta körningar till sin befintliga personal.

Då står man där med en sambo med två söner och har ett till barn till på väg i januari med ett brutet löfte till jobb som han visste att jag behövde så väldigt mycket.

Nu idag så ligger jag och min sambo i seperation på grund av bland annat penning brist men givetvis inte enbart det.

Men man skulle kunna säga att jag har flyttat 55 mil från mitt hem för att skriva in mig på Arbetsförmedlingen. Och var gång man kommer in på AMS så blir man påmind av att sandviken är en av Sveriges mäst arbetslösa stad.

Man blir nästan road av detta men hade även då ett hopp om att jag ska klara mig
för ja får ju A-kassa .

Men neeeeeeej då....
Då säger man att jag nu har 45 dagars kalens dagar för ja sagt upp mig på eget bevåg.
Ni kan ju ana hur glatt överraskad jag blir av det.

Jag hävdar att jag hade ett jobb som jag trodde fanns när ja flyttade upp.
Blev lurad och av en oseriös arbetsgivare och nu är jag nära på att kanske bli utslängd av min hyresvärd för ja inte kunnat visa upp ett anställnings avtal som vi hade bestämt.

Därför är ja i väldiga behov av pengar så ja inte hamnar efter med hyran.

Jag måste ha A-kassa...

 

Vet inte hur man ska tänka eller göra...

Allt sedan vi bestämde oss för att flytta så har de gått både upp o ner så jävla mycket.

Vet inte om vi är ner eller upp nu..
Är lite i ingamansland där de negativa blir possetivt...
Man ser inga förhoppningar för de har ju fram tills nu bara krossats.

Att se fram emot något är inte lönt mer än vänner o familj.